Supporter

Mini-Me fick uppleva sin första elitseriematch i lördags, och efter regelgenomgången satte första perioden igång. Det är fantastiskt vad små människor tänker kul! Bästa kommentarerna:

Vad händer om man tacklar domaren?

(DIFspelaren missade straffen.)
 - Alltså, han skulle ha sagt till målvakten: "Kolla, godis!" Då hade han nog kollat ditåt och pucken hade kommit i mål.

Fel lag vann ju, så hemfärden bestod av en del svordomar och en starkt uttalad avsky mot alla lag utom DIF.

Så nu har det blivit en Djurgårdare av barnet!

Jag är vad jag är. Någon måste ju vara det.

Det finns så mycket skitsaker man lägger ner tid och energi på. Så många dumma tankar som kan flyga förbi och ibland fastna, så många issues man kan ha till absolut ingen nytta.

Det är sannerligen en konst att vara trygg med sig själv och det krävs mycket arbete för att bli en hel och harmonisk person, men det är verkligen ingen omöjlighet. Det första steget är att rensa bort, eller snarare stoppa, de tankar som är till ens nackdel. Känns verkligen onödigt att grubbla på om jag är dålig på något, eller det värsta; att jämföra mig med andra. Alla kan ju ha svackor eller dåliga dagar, men man tjänar ju på att jobba med den man är, inte någon man skulle vilja vara. Det är svårt att springa ifrån sig själv!

Jag är ju allra bäst på att vara jag. Och det tänkte jag ägna mig åt på heltid, så kan alla andra få ha sina personligheter och egenskaper ifred.

Endless Vacation

Nä, ledighet skulle inte passa mig i långa loppet, jag gillar ju att jobba. Men den här semestern har varit den bästa på flera år, utan tvekan. Jag har ju fått spendera en hel del tid med min Superhunk, och inser att hjärtat mår som bäst när avståndet mellan oss är litet.. eller obefintligt. Har nog aldrig känt mig så 'hemma' som jag gör med honom. Nära, det blir begreppet att sträva mot denna höst!

Här är där där jag är

Alla beslut jag har tagit, alla vägar jag gått och alla de steg jag tagit (även om de ibland gått bakåt) har lett mig fram till den exakta punkt jag är på idag. Hade jag gjort ens en liten sak annorlunda, kanske livet hade sett ut på ett helt annat sätt, så tror man inte på ödet tidigare är det lätt att fastna i de tankebanorna.

Just idag är jag precis där jag vill vara. Jag trivs med mig själv, min Mini-Me, min pojkvän, mina jobb, mitt liv... Det är tråkigt att folk inte bryr sig om sig själva istället för att sätta käppar i hjulet för dem som har det bra, men jag kan känna att jag bjuder på det.. för det är synd som fan om dem som är så instängda i sitt eget miserabla liv eller mående att de fokuserar på allt annat än sig själva. Jag är fullständigt trygg med, att ingenting som finns i mitt förflutna någonsin kan förstöra det jag och Mr J har idag, för hade jag inte tagit alla de där stegen förut, hade vägen inte lett till honom.

Och jag är fantastiskt glad över att den gjorde det!

Apropå det där med TRE...

Idag är det 3 arbetsdagar kvar till semestern, och 3 dagar till Mr J är här igen. Om 3 dagar får jag min nya kyl/frys och det är 12 dagar till Mr J har semester.

Om 21 dagar åker vi till St Petersburg, och om 30 dagar åker vi till Egypten.

Inte undra på att den här dagen är helt UNDERBAR!!!

Announcement

Det är lite mysigt, när man går ifrån alla principer, skiter i alla saker som gör det svårare och bara ger sig hän. Det var ju inte meningen från början, men ändå känns det bättre att våga, och se vart det leder, än att fega ur och få undra vad som kunde ha blivit...

Jag släpper taget om principerna

Jag struntar i att alla måsten sätter käppar i hjulet

Jag håller inte emot längre

Jag struntar i vad alla säger, tänker eller tycker

Jag är kär!

Den riktiga lyckan måste upplevas

När Mini var runt tre år bestämde jag mig för att hon skulle få en sparkcykel. Vi går ganska ofta och tittar i leksaksaffärer, så jag visste att hon ville ha en, och att hon var extra fäst vid en rosa sak med tre hjul. Istället för att gå och köpa en i smyg ville jag överraska henne på plats; min Mini är verkligen duktig på att bara titta, hon gnäller faktiskt aldrig över att hon vill ha något, utan säger bara att hon önskar sig det ena eller det andra. Kan faktiskt inte erinra mig en enda gång då hon tjatat eller pipit!

Hur som helst.. Vi gick in i leksaksaffären och tittade runt lite, sen när vi skulle gå, vilket man gör via kassan, så sa jag åt Mini att "ta en sån". Hon förstod först inte vad jag menade, men jag pekade på de ganska stora kartongerna och hon sken upp på ett sätt jag aldrig aldrig kommer glömma! Hon bara stod där med kartongen i famnen, alldeles lycklig och fin och... Ja, jag kan inte beskriva den lycka jag själv känner av att se henne så!

Ikväll var vi på bio, och efteråt fick hon rida på en gigantisk låtsashäst, en sån som man stoppar pengar i, och hon hade det där lyckliga uttrycket i ansiktet igen.. Jag kan t.o.m. känna hur det pirrar i hennes mage av lycka! Och på Skansen förra veckan, när hon fick rida på en riktig ponny, fanns det också där.

Det är så otroligt mycket värt för mig att se någon jag bryr mig om sådär glad. Jag har väldigt lätt för att läsa av människor vad gäller humör, kroppsspråk och sinnesstämning, och när dessa är positiva känns det mer äkta på något vis, och det är främst det minnet som lever kvar i mig.

Jag kunde ha köpt sparkcykeln och gett henne den hemma. Jag kunde ha smsat eller pratat i telefon när hon red på låtsashästen. Jag kunde ha struntat i att gå med på den lilla rutten på Skansen; men då hade jag missat den största delen av upplevelsen, den del som i min mening är den viktigaste.

Jag kan tycka att telefoner, mail, sms, Facebook och andra vägar till social kontakt är fantastiska, och de skänker en hel del nöje och tidsfördriv...

...men jag vill ändå ha genuina upplevelser av de jag bryr mig mest om. Har jag goda nyheter så framför jag dem helst personligen. Ja det gäller även dåliga nyheter, för då kan jag se på personen hur det tas emot. Kommunikation innehåller många delar, och språket utgör bara en bråkdel av detta. Blickar, tonlägen och kroppsspråk är de största och mest betydande delarna, och jag är faktiskt så gammalmodig att jag vill ha en riktig människa framför mig i de situationer som känns extra viktiga. Ord är underbara, jag älskar verkligen ord och språk i alla former, men en bra känsla kan man inte klä i dessa.

Öga mot öga, så ser du Mig och jag kan se Dig. Det är vad jag vill minnas!

Vädjan

Snälla söta rara Fagerstabor (och ni andra som känner er träffade)... Jag vet att det florerar sjuka mängder rykten i mindre städer, jag skvallrar säkert en del jag med, men för bövelen, TÄNK PÅ ATT ERA ORD KAN SÅRA OSKYLDIGA. Eller såna som helt enkelt inte pallar trycket. Människan som djur, är intresserat av det här sättet att förmedla information, det är inte minst en betydande del av vår kultur, men man kan faktiskt även göra det med respekt. Jag ska ge ett par chockerande avslöjanden här nedan...

- Om man har en pitbullterrier innebär det INTE automatiskt att man är kriminell.

-Om man har muskler och gillar att träna innebär det INTE automatiskt att man tar anabola steroider.

-Om en tjej varit lite för berusad och haft en kort kjol innebär det INTE att hon legat med flera stycken den kvällen.

-Om man växt upp och varit vän med någon som har ett struligt liv numer, innebär det INTE att man själv knarkar/stjäl/bedrar

Jag vet, det är otroligt och väldigt svårt att ta in för vissa... Det är säkert kul att vältra sig i andras olycka för att få glömma sin egen vardagsångest för en stund, men jag tycker att man i möjligaste mån kan hålla sig så nära sanningen som möjligt. Eller är det så, att om man dömer människor efter stereotypa mönster, så ärman ett offer för det fenomenet själv?

Om någon undrar, förresten, så innebär det INTE heller att man är en knarkare om man bor på Ringvägen. Tycker att det är en mycket större del frånskilda mammor med ett par barn i hasorna än de där fördömda knarkarna....

Orka!

Men vad bra....

... att inlägget från i lördags publicerades nu. Ja ja, man ska inte gnälla; det gör ju andra så bra! Ha ha, nä usch vad elakt.. men låt oss säga såhär, jag har en del vänner som kanske inte riktigt åker räkmacka i livet just nu. Det är lite svårt att njuta fullt ut av sin egen lycka när man ser tårar runtomkring.

Men brudar: Jag har också varit där. Jag hade också ont som fan, tårarna rann dagarna i ända, ångest, flyktbeteenden och självdestruktivitet var en del av vardagen. Det fanns där, sen försvann det. Det blir liksom alltid bättre efter en tid, men man måste ändå igenom de där dumheterna, och se det som att man faktiskt blivit en erfarenhet rikare. Det finns nästan inga situationer som bara är av ondo, det finns alltid något positivt, men man ser det tyvärr inte förrän långt senare.

Alla erfarenheter, både bra och dåliga, är vad som bygger upp det som är vår egen unika personlighet, och brudar, det är ju just det vi alla gillar : ANNELI, JESSIKA, PAULINA... De där fantastiska, mysiga, cyniska, galna, roliga brudarna som lyckas le igenom tårarna.

Eller fan om inget annat lyckas köper vi fan Rosenlund.

Girls gone wild

Vi har solen i ögonen och korta kjolar, alkohol på bordet och en fantastisk kväll i antågande! Att vara ledig i Fagersta, omgiven av goda vänner och med världens bästa väder, det är sannerligen svårslaget! Jag älskar livet, älskar tillvaron, älskar allt! Var avundsjuka, människor, men unna mig detta, det är jag värd!

Published with Blogger-droid v1.6.8

Relationsteorier

Människan är ett flockdjur, och vi försöker således ständigt finna sina likar, omge oss med såna vi har gemensamma nämnare med. Ju fler sådana, desto bättre matchning, och alltså en större känsla av tillhörighet. Inga konstigheter egentligen, men vissa tar det ju lite längre än andra.

Varför är det så svårt att tänka Outside The Box. (Fruktansvärt corny uttryck, jag vet, men....)

Att ha samma rutiner, göra samma, att gå igenom samma schema dag efter dag, vecka efter vecka är en trygghet, jag vet, och många fastnar i den där fällan där de till och med börjar tänka lika, eller snarare lagom... som att de får en slags generell inställning till livet. De anpassar sig till omgivningen, om det så är arbetskamrater, vänner eller partners; Man blir som man umgås heter det ju. Klart att man strävar efter att vara en lugn och trygg individ, men det måste ju inte innebära att man måste vara som alla andra?

Det här mönstret verkar uppstå i de flesta situationer i livet, men det är ju inte omöjligt att tänka om. I relationer till exempel; Måste allt vara så stereotypt? Måste man dejta, ligga, hänga, sen efter "lagom" tid flytta ihop, en skaffa barn, sen förlova/gifta sig ( sen göra slut?)?

Kan man inte bara få ha sin egen variant, göra på sitt eget sätt. Man behöver väl inte sätta en etikett på det man har så länge det känns bra? Är det kanske för att tillfredsställa andra personers behov av struktur och ordning? Bjuder man på ännu en fyrkantig bit i omgivningens inrutade tillvaro? Kantiga bitar passar ju inte in i en sån...

Jag tycker att man ska undvika att sätta in något (eller någon) i ett fack, det kan finnas en fara i det. Sitter det i ett fack betyder det att jag redan jämfört med en annan relation, fiktiv eller verklig, och om den då inte följer det utstakade mönstret kan det ju bli en chock, en motgång. Det stör schemat, och nederlag är ju ingenting som är positivt laddat.

Varje situation är olik alla andra, varje person är unik, alla relationer är annorlunda än de tidigare.

I just wanna have it my way!

Föräldraskap

Har precis tittat på en dokumentär om fosterbarn. Oj oj vad det satte igång tankarna.

Familjen hade sju barn ,fosterföräldrarna var i min ålder. Filmen börjar med att en tjej på runt sex-sju år säger att "jag är ett fosterbarn, vi är sju stycken här, och det är ganska kul här." Inget konstigt med det, hon verkar lugn och trygg, men jag tycker automatiskt synd om henne. Eller, det kanske är fel ord, men jag känner enormt med henne och drar ju slutsatsen att den där lilla människan varit med om en hel del i sitt korta liv.

Barnen sitter och äter Kalaspuffar till kvällsmat, i pyjamas, pratar med varandra och ler ibland blygt mot kameran. Här reagerar ju jag såklart, "Kalaspuffar? Iprincip rent socker, på kvällen, nej vet du vad, det skulle aldrig förekomma i mitt hem"

Jag stoppar mig snart.. Herregud, för dem handlar det väl väldigt lite om maten. Hur petig är jag egentligen?

Har man som modern förälder alldeles för höga krav? Är det ständiga målet att vara en superförälder, att i slutändan få en guldstjärna och ett stort TACK för att man minsann tänkte på exakt allt och gav sitt barn de allra bästa förutsättningarna på alla plan?

Glömmer man bort, i denna prestationshets, att det absolut viktigaste i alla barns liv faktiskt är kärlek och trygghet? Att barnet får känna sig älskat, villkorslöst, att aldrig någonsin tvivla på att VI HÖR IHOP!? Det känns långt mycket viktigare än huruvida de äter för mycket socker, har ordentliga kläder eller har perfekta förutsättningar, kompisar, prylar eller vad det nu kan vara.

Jag och Mini har inget stereotypt familjeliv direkt, vi har vår egen variant av familjeliv, (ett jäkla pusslande ibland) halvtaskig ekonomi (inte mycket till buffert här inte)och alldeles för lite tid för varandra (jobba, plugga, möten, aktiviteter, sa jag jobba?), men vi ÄLSKAR varandra, vi TRIVS ihop, vi är TRYGGA ihop och det här är liksom vårt liv. Det är vår variant.

Jag försöker, och ska försöka att i ännu större utsträckning tänka på det som är viktigast i livet, och det är inte att hela tiden planera och tänka framåt. Det är att leva tillsammans här och nu.

Det finns inget bättre jag kan ge än min totala kärlek.

Lite om ytlighet

Jag ser mig inte alls som en ytlig person, men fick en insikt om att det är en ytterst subjektiv referensram kring det här begreppet.

Ytlighet kan givetvis innebära fixering vid utseende, men i min värld handlar det om så mycket mer. Att ta hand om sig, att vilja se fin ut och vara hygienisk tillhör inte detta begrepp för mig, utan är mer en mänsklig, normal drivkraft. Däremot tycker jag att krav på partner, levnadsstandard eller materiella saker är ytlighet i sin drygaste form. Vissa klarar inte av att ens se åt en kille som inte tjänar en viss summa, kör ett visst bilmärke, har stammiskort på särskilda krogar eller har ett svart AmEx. Tänk de som lever i sina materiellt superrika världar men saknar kärlek, humor och att bara få vara sig själva.... Det är ytlighet för mig. Att inte kunna vara sig själv, att hela tiden behöva spela en roll för att passa in i en värld som ser trygg och säker ut, men inte har någon själ.

Jag sitter mycket hellre i min förortstrea och är mig själv än spelar en roll i en paradlägenhet i innerstan, utan tvekan. (Men ja, det ultimata vore ju att kombinera de båda, drömma får man väl) ;))

Självinsikt och kompetens

Jag blir helt galen på folk som inte har någon självinsikt! Hur kommer det sig att vissa helt enkelt vägrar, eller är oförmögna att se på sig själva från ett annat perspektiv?

Jag vet hur jag fungerar. Jag erkänner att jag är dominant i många situationer, jag kan vara en besserwisser, är gnällig ibland, blir frustrerad, är trött, arg, sur, precis som många andra. Jag har ingenting för att låtsas vara en perfekt supermänniska, för det är ingen!

Anledningen till detta utbrott är att jag har en kollega, som vad man än säger ska verka bäst. Exempel;

-oj, det här barnet har lite svårt med uttalet.. -nej, inte med mig, när han pratar med mig är det alltid perfekt!

-den här killen undviker ofta ögonkontakt.. -nej, aldrig med mig, han tittar mig alltid rakt i ögonen en hel konversation!

-hon har lite problem med balansen.. -nej, när jag gör balansövningar är hon alltid bäst!

Seriöst, måttet på en bra pedagog ligger inte i att alla barn ska klara allt man gör lika bra, utan i att du ska se allas olikheter (inte bara brister)och stimulera varje barn utifrån deras individuella förutsättningar. Jag blir helt galen. Och nu har Jag ventilerat och ska släppa det här och använda energin till annat.

Published with Blogger-droid v1.6.6

Bara Bra

Jag kan helt ärligt säga att jag mår skitbra just nu.!

Mini är bäst och jag är bara superstolt över henne, kurserna i skolan går bra, jag jobbar bra, har massor av energi och trots att jag inte sover så mycket är jag sjukt pigg och tänker skitbra.( Att tänka är ju en stor del av mitt jobb, så det märks tydligt när jag är i obalans.) Och jag har någon som jag tänker lite extra på.

Allt är så himla BRA!

Hoppas det smittar:)

Siffran tre

Jag pratar jäkligt snabbt, det vet alla som känner mig. Särskilt när jag har damp (Ja, det är fortfarande ett verb i min värld), vilket jag ofta får när ett ämne som intresserar mig kommer upp.

Tänk då att jag drar denna lilla historia i hundraåttio, då förstår ni kanske lite

Alltså, mitt favorittal är trettiosex. Och tre plus sex blir nio. Och nio är en uppochnervänd sexa. Och om man tar tre GÅNGER sex blir det arton. och ett plus åtta blir ju nio. och nio gånger nio är ju åttioett och åtta plus ett är nio och en nia är ju en uppochnervänd sexa.

Jag har alltid gillat siffror som är jämna med tre. Dessa tal har förföljt mig genom i princip hela livet på olika sätt, allt från skåpnummer, matchtröjor, portnummer eller registreringsskyltar (jag har 039 just nu:)) Jag vet liksom att allt är som det ska om det är en trea med i sammanhanget i någon form.

Volymkontroller är viktiga, på tv, bilradion och så vidare, och jag tvingar ju alla andra att ställa in det så det passar mig; för det är ju bekvämare om det står 12 eller 9 eller 15 eller 42 än några andra fula tal. Mikron är också med i detta, liksom när jag måttar upp tvättmedel eller välling då det begav sig. Trappsteg inkluderas; de som känner mig vet att jag gärna hoppar över ett steg för att få det jämnt med tre. Jag kan ibland räkna ihop klockslag om jag väntar på något (14.31 = 9) eller om det är dags att gå. Skriver jag uppsats eller liknande och ska ge exempel så är det givetvis alltid tre.

Kort sagt så anpassar jag väldigt mycket efter den här underbara siffran, och nu tänker säkert alla att jag har ett par potentiella diagnoser.. Kanske det kanske, jag hävdar ju att alla har lite av något, men det här stör inte min vardag på något sätt, och jag får ingen panik eller ångest eller tankar om att något hemskt ska hända om det inte är jämnt med tre. Det blir helt enkelt bara lite obekvämt. Men jag gillar att vara lite störd, och det här är min grej liksom. En av de saker som gör mig till mig.

Och i det här blogginlägget är det 6 olika stycken:)

Arbetsmoral och längtan efter både gammalt och nytt

Ett av mina motton är "kan man stå kan man jobba", något som verkligen inte en vanlig inställning hos folk i min generation. Jag är i princip aldrig sjuk, jag vabbar så sällan jag bara kan ('kan hon stå kan hon leka?) och sätter en heder i att göra ett bra jobb. Visst finns det väl mindre "produktiva" dagar; jag är ju trots allt en människa som alla andra, men eftersom jag har fördelen av att ha både ett omväxlande, utmanande och fritt jobb så är det alltid intressant att vara där.

Det har ändå varit en ganska svår period, för det är väldigt mycket rutin och ganska lite action för det mesta. Jag behöver nya influenser, lite drama och mycket social kontakt, annars blir jag uttråkad. Jag har ofta bytt jobb förut, (vilket är helt normalt i restaurangbranschen) och det är nog mycket därför jag känner mig lite instängd där jag är nu. Det är en jäkla tur att barnen jag jobbar med är av mycket speciell karaktär, annars hade nog paniken infunnit sig redan efter ett par månader.

Men nu då? Jag kan det här, jag har lärt mig oerhört mycket och jag är tacksam över mina närmsta kollegor och mina arbetsuppgifter, men vaffan... Det är dags att vidga vyerna nu, jag vill ha nya utmaningar och lära mig nya saker. Den här vetgirigheten jag besitter kanske gör att jag tröttnar fort och behöver byta jobb med jämna mellanrum för resten av livet, men det ser jag som utvecklande och alldeles underbart!

Nu har jag ju också börjat jobba extra på krogen igen; det var ju min ursprungliga yrkesbana, och jag inser att jag har saknat det så sjukt mycket! Jag älskar att vara där saker händer, jag älskar jargongen (som ju är ganska rå), jag älskar att ta i och jobba fysiskt, jag älskar känslan av att vara i kontroll (läs: i centrum) och ha koll på gäster, beställningar och framför allt så älskar jag att vara social och snacka skit, skoja med folk. Jag behöver det här. Plus en inneboende (eller motsvarande) så att jag slipper rodda med barnvakt varenda gång.

Som det ser ut nu så vet jag inte vad jag jobbar med om ett år - och det är väl härligt!

Mot nya äventyr!

Varannanveckaslivet...

... är jag nog väldigt lyckligt lottad att slippa. Visst, det kan kännas väldigt avundsamt att vänner kan leva 'ungdomsliv' halva tiden och vara seriösa föräldrar halva tiden - som att få det bästa av två världar.

Men det är ju också svårt att riktigt förstå den där andra världen när man inte har haft den. Jag kan absolut sitta och fantisera om allt jag skulle kunna göra om jag hade det upplägget på livet. Jag skulle kunna dejta, gå på bio oftare, jobba extra som fan, träffa kompisar... helt enkelt ha mer fritid. Men jag ser ju inte baksidan, jag vet inget om saknaden, om att missa saker som händer, som sägs och som görs. Och bara det att släppa all kontroll till någon annan, den biten skulle jag nog ha svårt med.

Nu har ju Mini inte riktigt en likadan pappa som alla andra, det finns ju en del extra saker att kunna oroa sig för i det fallet, men ändå.

Men det är nog ändå bäst att försöka vara tacksam för det man har. Jag vill ju inte föra över några missnöjeskänslor på mitt barn; hon vet att det är svårt för mig att vara ensam med henne, jag är ganska öppen med sånt för henne, till exempel om jag är sjuk, ska jobba eller har mycket att göra. Jag förklarar att jag är ensam med henne, och att i familjer där det är mer än en vuxen kan man dela på arbetet, men nu är det här vårt liv och såhär är det.

Och vore det tvärtom, så skulle jag nog kämpa som fan för att hon inte skulle märka något av en saknad de veckor hon inte är hos mig. Hon vill ju självklart inte ha en förälder som lider, och dessutom kan den känslan misstolkas till att jag inte litar på pappa riktigt, eller så kan hon ta på sig ansvaret för att jag mår dåligt.. Barn är ju skitduktiga på att göra saker till deras eget fel (tänker då närmast på skilsmässobarn osv). Jag vill vara stark för mitt barns skull, det är det viktigaste!

Måste också tillägga här, att jag vet att två av er som läser mår skit när ni är ifrån era barn, och det här är INTE en känga till er! Det är min egen reflektion utifrån MIN situation och MITT barn, så ta inte det jag skriver på fel sätt.

Samma slutsats som alltid då; Jag ska verkligen vara tacksam för att mitt liv ser ut som det gör. Det finns något vackert i allt. Utom typ pedofili.

Frågetecken

Jag står på ett ben, vid kanten av en klippa, i full storm och faktiskt kanske VILL ramla ner.....

Published with Blogger-droid v1.6.6

Ur spår

Det händer ju onekligen grejer...

Just när man bestämt sig för en sak och rättat in sig i ett visst led så dyker något (eller någon) upp som stökar till det liksom. Jag har den senaste tiden blivit positivt överraskad och lite småförvånad över mig själv.

Men endast vän av ordning behärskar kaos har jag hört-.

Har funderat på det här med känslor och relationer. Jag har ju pausat allt vad sånt heter, mest för att jag inte har tid med sånt, det får inte plats i livet helt enkelt. Jag jobbar mycket och pluggar alldeles för mycket, och dessutom har jag ett ständigt dåligt samvete för att jag inte hinner med vänner och familj som jag ska.

Men nu verkar det hur som helst finnas plats för något mer.. något som inte var meningen. Det går liksom inte att hejda, och jag har för längesen slutat med att försöka kontrollera mina känslor. Vare sig det är dåliga eller bra sådana.

Är ruskigt nyfiken på var detta ska leda någonstans, men försöker att inte analysera. Blir förhoppningsvis riktigt bra; det är ju ofta det otippade som blir en succé;)

Barn är också värda respekt!

Fan vad föräldrar kan vara dumma i huvudet.

Mini går och sjunger i kör en gång i veckan, i ett område som huserar en hel del av Det Fina Villafolket. Man är ju inte mer än människa, så jag har alltid dömt till deras fördel och antagit att de är normala, vettiga och kärleksfulla föräldrar som är medvetna om moderna saker som barns rätt att vara barn, deras lärande och utveckling. Dock så har de senaste två tillfällena fått mig att både skaka på huvudet och nästan, nästan gå in i en konflikt med en annan förälder.

Idag; Övningen är just slut, och det störtar ut sisådär 25 ungar i tre-till sex års ålder. Klockan är redan halv sex och rimligtvis är de flesta både hungriga och trötta. Jag står bredvid Mini, som håller på att klä på sig ytterkläderna, då en kille på fem år får en redig avhyvling av sin (puckade, okänsliga) mor.

"Men Sixten, hjälp till nu då! Stå still!!! Äh, men guuuuuuuud vad du är okoncentrerad! Koncentrera dig nu! Du är verkligen jätteokoncentrerad! Sixteeeeen!!!

Jag undrar följande; Är hon säker på att Sixten vet vad 'okoncenterad' innebär? Och är det lämpligt att ge ungen en utskällning för att han är trött och inte pallar ta på sig jackan. Mamman gör det ju ändå åt honom för den delen... Och har Mum from Hell tänkt på att han kanske inte ORKAR koncentrera sig efter en typ 7-16-dag på dagis med fullt ös och sen 45 minuters sångträning med en ganska krävande ledare??? Jag är verkligen inte en perfekt mamma, men jag har i alla fall empati.

Förra veckan: Selmas mamma och en pappa, Sixtens faktiskt, har en diskussion om hur oroliga alla varit för lilla Selma. Hon är nämligen tre år och kan inte färgerna. De har suttit och tränat och tränat, men de blev lite lugnare efter treårskontrollen på BVC, då de fick höra att "kunskapen om färger kontrolleras inte förrän vid fyraårskontrollen". Så fint då. (BVC's kontrollformulär och kurvor är för övrigt runt 50 år gamla, men det är en annan diskussion..)

Selma sitter bredvid sin mor och ritar, och börjar fråga om varenda pennas färg innan hon lite nonchalant drar ett streck med den omfrågade färgen på ett papper. Mamman, som ju är i full färd med att snacka skit om den lilla lyssnande dottern, är märkbart besvärad av hennes ständiga avbrytande, men svarar likväl med irritation i rösten på varje fråga;

Den är LEJONGUL Selma.... Ja, den är GRÄSGRÖN.... Men.. ja, BLYERTSGRÅ gumman; den som ligger där är mer MELLANGRÅ

Alltså... Tacka fan för att Selma inte kan färgerna. Jävla morsa. Jävla idiot som ger ungen prestationsångest vid tre års ålder och dessutom har MAGE att snacka en massa skit och nedvärdera henne när hon sitter bredvid. Och Sixtens farsa.. Ja, han är ju en mes, uppenbarligen som bara sitter och håller med.

Och jag var en mes som inte sa något och tog parti för Selma. Eller Sixten. Men hör jag ett enda ljud till, då jäklar ska de få höra.. Jag skiter i vad de tycker, jag kan i alla fall tala för mig, något som nog är svårare när man är tre eller fem.

Neuroser, bland annat

Det är härligt när man mår sådär oförskämt bra. Livet känns ovanligt lätt och trevligt just nu, det finns mycket att uppskatta och vara tacksam för!

Lördagen spenderades i den farliga Stockholmsnatten och att åka med sista tunnelbanan hem är som alltid en särskilt underlig upplevelse. Just nu i natt hade jag sällskap med en väldigt ytlig bekant, när en karl runt femtio med ett riktigt offer-utseende satte sig vid vår fyra. Han började babbla om hur kul det är att åka t-bana när det finns trevliga och söta tjejer där hela tiden.. Jag frågade med dryg ton varför han fått för sig att de är trevliga. Om han pratar med alla? Han fortsatte prata med oss båda, utan att få svar eller ens en blick eller respons av något slag.. Och gav sig liksom inte! Socialt inkompetent, eller så hade han nog en släng av ett visst syndrom (som jag inte nämner vid namn för att undvika sura kommentarer).

Alltså, jag vill ju hävda att alla, mer eller mindre har lite spår av de större grupperna av funktionshinder, då främst autism och ADHD. Och det säger jag inte med ironi; jag vill snarare påpeka att det är ganska ofarligt. Allt handlar ju om att skaffa sig strategier för att hantera neuroserna, nojorna eller rädslorna eller vad det nu kan vara. För min del innebär det att jag har överdrivet mycket energi, vilket jag kallar damp (-ett ord som alltså är ett verb, diagnosen med samma namn är ju borta sen länge), och sen har jag ju såna där vardagliga, nästan lite hemtrevliga neuroser.

-Siffran tre är galet överrepresenterad i min hjärna i alla former, från volymkontroller till grupper med tavlor eller hur glas står arrangerade i köksskåpen.. (hm det får jag nog ta ett alldeles ensamt inlägg om. Det är ganska komplext!)

-Jag snöar in på saker i perioder. Ofta pyssliga saker; det har varit naglar i akryl och gelé, smycken, fotoalbum, studier (ett plus iaf!), stickning, broderi, virkning och en massa annat crap.

-Varje gång jag kör förbi ett överkört djur MÅSTE jag tänka "Look, mum, I'm roadkill" Ja jag vet. Den är störd.

-Maten. Herregud, det är illa ibland. Oftast är det samma varenda kväll i någon vecka... Broccoli. Avokado. Stek. Satsumas. Ananas. Sparris. Spenatsallad med dijonvinaigrette. Keso med apelsin. När Vivo hade Toffifee för tio spänn var det ju inte lätt heller. Eller när Marabou Daim gjorde entré......

Hur som helst, alla har väl issues eller nojor eller saker som man gärna upprepar, men så länge de inte utvecklas till fobier eller stör vardagen på något annat sätt är det ju ganska charmiga saker folk har för sig, saker som gör dem speciella och unika. Och det där unika är det jag gillar att ta reda på hos människor, för jag gillar ju olikheter och det som sticker ut lite från mängden.

Sometimes I pretend to be normal, but it gets boring, so I go bac to being me ;)

Miljöpåverkan

Man tänker inte vanligtvis på hur mycket barn färgas av en själv.

Bara idag har Mini sagt " Gott skit utan ben" (standarduttryck från mig) och "Jamen så bra, då har vi löst det problemet" (om hjälp med hämtning från dagis imorgon).

Mitt jobb innebär att jag arbetar med barn som har svårt med språket av olika anledningar, och jag och min kollega får oss allt som oftast goda skratt när vi hör barnen i vår lilla grupp upprepa våra uttryck. Det är inte alltid de vet vad de betyder eller innebär, och många gånger används de på helt fel ställen, men det är ju så sjukt gulligt när dessa barn, som oftast har stora problem att uttrycka sig alls, kläcker ur sig saker som "äh lägg ner" eller "det där är inte okej". Man blir ju genast mycket medveten om hur man pratar, vad man säger och det blir ju tydligt att man inte alltid är så professionell som man kanske tror och önskar...

Men om man drar detta lite vidare då... ? Om barnen snappar upp så mycket av språket, hur mycket av ens skruvade beteenden tar de över? Små banala saker, som att inte gå på A-brunnar kan ju vara oskyldigt och ganska rart, men kommer Mini även ta över mina utomordentligt ostrukturerade middagsvanor? Då är det inte lika kul.. Man har ju så himla många tankar som förälder, man blir orolig ibland att de ska sitta hos en terapeut om femton år och få reda på att sagan man läste när de var fem har förstört dem för all framtid!

Äh, kanske är det bäst att inte tänka så mycket, man gör sitt bästa och ger dem trygghet och kärlek, resten borde nog ordna sig.

Vi har det ju riktigt jäkla bra ändå, Mini och jag. Och det är jag tacksam för!

Att vara mamma just nu....

Mini är skitarg på mig. Riktigt arg. Hon skulle ha varit hos sin pappa i helgen, men han blev akut sjuk och ligger nu inne, det är allt jag egentligen vet. Han har väl inte direkt en historia av att vara den som håller vad han lovar, och Mini har fått uppleva alldeles för många besvikelser på grund av honom. Vanligtvis brukar han lova saker och sen helt enkelt prioritera bort henne för något annat. Det låter riktigt illa, jag vet. Jag ska väl inte försvara honom egentligen, men föräldraskapet har väl inte varit hans starka sida, men det har sina förklaringar.Han har ett flertal fängelsevistelser i bagaget och dessutom har jag vägrat låta honom ha Mini när han hängt med missbrukande, kriminella, psykiskt instabila så kallade flickvänner. Dock så har han blivit mycket bättre på att träffa både Mini och sin äldre dotter, och jag vet att han försöker och verkligen vill mer än han riktigt klarar av . Jag behöver ju inte dra hans livs historia, men det finns saker i hans liv som kan förklara och delvis ursäkta att det blivit såhär. Bättre sent än aldrig, säger jag.

Den här gången är det ju verkligen inte någons fel, han är verkligen sjuk, men det är ju lite svårt för en liten tjej att hantera. Hon riktar såklart all ilska mot mig, och mina försök till ärlighet fick jag bara skit för. "Jag vill inte veta något, ljug för mig istället" sa hon..

Suck. Hur vet man vad som är rätt och fel i det här läget? Jag inbillar mig att ärlighet alltid varar längst, även om sanningen får bli anpassad för en snart-sexårings öron. Jag försöker vara så pedagogisk jag kan och bara bejaka och sätta ord på det hon känner, så att hon inte förväxlar känslorna med varandra och för att hon ska lära sig känna igen dem.

Jag hoppas att jag gör rätt.

Sorg

Sorg är jäkligt tungt.

Förra året var det alldeles för många som försvann ifrån oss, ett par närmare, ett par lite ytligare bekanta, men det satte ändå sina spår. Man får sig en ordentlig tankeställare när det händer, och gamla känslor har en förmåga att göra sig påminda i allt större utsträckning.

Det är 18 år sen min pappa dog, och även om sorgen finns kvar så har den väl... ja inte bleknat, men förändrats. Förr fasade jag för årsdagen, som infaller hyfsat tidigt på året. Jag hade fan ångest från början av december (många tomma högtider osv) fram till senvåren, och den var inte särskilt lätt att hantera alla gånger. Jag var en hormonstinn tonåring när det hände, och hade alla de där vanliga problemen som hör till, plus att en nära vän en tid innan hade förlorat sin pojkvän under traumatiska omständigheter. Jag var redan på den tiden en sån som var bra på att lyssna, jag tyckte om att hjälpa och hade nog ett slags modifierat Robin Hood-tänk om att de starka ska dela med sig till, och stötta de svagare.

Ångesten är jag numer befriad från, sedan bara ett år tillbaka, och det har krävts lyckopiller i tusental, extrema mängder självrannsakan, några vuxenår, ett tjugotal dagböcker och två bloggar för att komma dit.

Vägen var lång, kantig och delvis destruktiv, men jag tror verkligen att jag har landat nu. Det finns ingen bitterhet, ingen skam, ingen ånger kvar. Ärren finns dock och gör sig påminda, jag har svårt för relationer och vågar inte lita på att någon finns kvar, men jag är medveten om att de finns och varför de finns. Sen är det väl lite si och så med hur man hanterar dem.

Alla människor har sina trauman, och det är ju ingen tävling om vem som har haft den värsta historien. En hemsk upplevelse är en hemsk upplevelse, även om referensramarna är helt olika. Det finns de som blir förstörda för resten av livet av föräldrarnas schyssta och lugna skilsmässa, men å andra sidan såna som blir nästan helt "vanliga" (om än mycket starka) vuxna efter år av misshandel och övergrepp.

Alla är olika, alla har rätt till sin historia och rätt att få sörja i sin egen takt. Hoppas bara att ni alla vet att det finns mycket vackert att må bra för även efter den värsta perioden.

När ni fylls av glädje, skåda då djupt i era hjärtan, och ni ska finna att det är endast det som skänkt er sorg, som skänker er glädje.

Och när ni fylls av sorg, skåda då på nytt i era hjärtan, och ni ska se att ni i sanning gråter över det som varit er till glädje.

Khalil Gibran; ur Profeten