Relationsteorier

Människan är ett flockdjur, och vi försöker således ständigt finna sina likar, omge oss med såna vi har gemensamma nämnare med. Ju fler sådana, desto bättre matchning, och alltså en större känsla av tillhörighet. Inga konstigheter egentligen, men vissa tar det ju lite längre än andra.

Varför är det så svårt att tänka Outside The Box. (Fruktansvärt corny uttryck, jag vet, men....)

Att ha samma rutiner, göra samma, att gå igenom samma schema dag efter dag, vecka efter vecka är en trygghet, jag vet, och många fastnar i den där fällan där de till och med börjar tänka lika, eller snarare lagom... som att de får en slags generell inställning till livet. De anpassar sig till omgivningen, om det så är arbetskamrater, vänner eller partners; Man blir som man umgås heter det ju. Klart att man strävar efter att vara en lugn och trygg individ, men det måste ju inte innebära att man måste vara som alla andra?

Det här mönstret verkar uppstå i de flesta situationer i livet, men det är ju inte omöjligt att tänka om. I relationer till exempel; Måste allt vara så stereotypt? Måste man dejta, ligga, hänga, sen efter "lagom" tid flytta ihop, en skaffa barn, sen förlova/gifta sig ( sen göra slut?)?

Kan man inte bara få ha sin egen variant, göra på sitt eget sätt. Man behöver väl inte sätta en etikett på det man har så länge det känns bra? Är det kanske för att tillfredsställa andra personers behov av struktur och ordning? Bjuder man på ännu en fyrkantig bit i omgivningens inrutade tillvaro? Kantiga bitar passar ju inte in i en sån...

Jag tycker att man ska undvika att sätta in något (eller någon) i ett fack, det kan finnas en fara i det. Sitter det i ett fack betyder det att jag redan jämfört med en annan relation, fiktiv eller verklig, och om den då inte följer det utstakade mönstret kan det ju bli en chock, en motgång. Det stör schemat, och nederlag är ju ingenting som är positivt laddat.

Varje situation är olik alla andra, varje person är unik, alla relationer är annorlunda än de tidigare.

I just wanna have it my way!

Föräldraskap

Har precis tittat på en dokumentär om fosterbarn. Oj oj vad det satte igång tankarna.

Familjen hade sju barn ,fosterföräldrarna var i min ålder. Filmen börjar med att en tjej på runt sex-sju år säger att "jag är ett fosterbarn, vi är sju stycken här, och det är ganska kul här." Inget konstigt med det, hon verkar lugn och trygg, men jag tycker automatiskt synd om henne. Eller, det kanske är fel ord, men jag känner enormt med henne och drar ju slutsatsen att den där lilla människan varit med om en hel del i sitt korta liv.

Barnen sitter och äter Kalaspuffar till kvällsmat, i pyjamas, pratar med varandra och ler ibland blygt mot kameran. Här reagerar ju jag såklart, "Kalaspuffar? Iprincip rent socker, på kvällen, nej vet du vad, det skulle aldrig förekomma i mitt hem"

Jag stoppar mig snart.. Herregud, för dem handlar det väl väldigt lite om maten. Hur petig är jag egentligen?

Har man som modern förälder alldeles för höga krav? Är det ständiga målet att vara en superförälder, att i slutändan få en guldstjärna och ett stort TACK för att man minsann tänkte på exakt allt och gav sitt barn de allra bästa förutsättningarna på alla plan?

Glömmer man bort, i denna prestationshets, att det absolut viktigaste i alla barns liv faktiskt är kärlek och trygghet? Att barnet får känna sig älskat, villkorslöst, att aldrig någonsin tvivla på att VI HÖR IHOP!? Det känns långt mycket viktigare än huruvida de äter för mycket socker, har ordentliga kläder eller har perfekta förutsättningar, kompisar, prylar eller vad det nu kan vara.

Jag och Mini har inget stereotypt familjeliv direkt, vi har vår egen variant av familjeliv, (ett jäkla pusslande ibland) halvtaskig ekonomi (inte mycket till buffert här inte)och alldeles för lite tid för varandra (jobba, plugga, möten, aktiviteter, sa jag jobba?), men vi ÄLSKAR varandra, vi TRIVS ihop, vi är TRYGGA ihop och det här är liksom vårt liv. Det är vår variant.

Jag försöker, och ska försöka att i ännu större utsträckning tänka på det som är viktigast i livet, och det är inte att hela tiden planera och tänka framåt. Det är att leva tillsammans här och nu.

Det finns inget bättre jag kan ge än min totala kärlek.

Lite om ytlighet

Jag ser mig inte alls som en ytlig person, men fick en insikt om att det är en ytterst subjektiv referensram kring det här begreppet.

Ytlighet kan givetvis innebära fixering vid utseende, men i min värld handlar det om så mycket mer. Att ta hand om sig, att vilja se fin ut och vara hygienisk tillhör inte detta begrepp för mig, utan är mer en mänsklig, normal drivkraft. Däremot tycker jag att krav på partner, levnadsstandard eller materiella saker är ytlighet i sin drygaste form. Vissa klarar inte av att ens se åt en kille som inte tjänar en viss summa, kör ett visst bilmärke, har stammiskort på särskilda krogar eller har ett svart AmEx. Tänk de som lever i sina materiellt superrika världar men saknar kärlek, humor och att bara få vara sig själva.... Det är ytlighet för mig. Att inte kunna vara sig själv, att hela tiden behöva spela en roll för att passa in i en värld som ser trygg och säker ut, men inte har någon själ.

Jag sitter mycket hellre i min förortstrea och är mig själv än spelar en roll i en paradlägenhet i innerstan, utan tvekan. (Men ja, det ultimata vore ju att kombinera de båda, drömma får man väl) ;))

Självinsikt och kompetens

Jag blir helt galen på folk som inte har någon självinsikt! Hur kommer det sig att vissa helt enkelt vägrar, eller är oförmögna att se på sig själva från ett annat perspektiv?

Jag vet hur jag fungerar. Jag erkänner att jag är dominant i många situationer, jag kan vara en besserwisser, är gnällig ibland, blir frustrerad, är trött, arg, sur, precis som många andra. Jag har ingenting för att låtsas vara en perfekt supermänniska, för det är ingen!

Anledningen till detta utbrott är att jag har en kollega, som vad man än säger ska verka bäst. Exempel;

-oj, det här barnet har lite svårt med uttalet.. -nej, inte med mig, när han pratar med mig är det alltid perfekt!

-den här killen undviker ofta ögonkontakt.. -nej, aldrig med mig, han tittar mig alltid rakt i ögonen en hel konversation!

-hon har lite problem med balansen.. -nej, när jag gör balansövningar är hon alltid bäst!

Seriöst, måttet på en bra pedagog ligger inte i att alla barn ska klara allt man gör lika bra, utan i att du ska se allas olikheter (inte bara brister)och stimulera varje barn utifrån deras individuella förutsättningar. Jag blir helt galen. Och nu har Jag ventilerat och ska släppa det här och använda energin till annat.

Published with Blogger-droid v1.6.6