När Mini var runt tre år bestämde jag mig för att hon skulle få en sparkcykel. Vi går ganska ofta och tittar i leksaksaffärer, så jag visste att hon ville ha en, och att hon var extra fäst vid en rosa sak med tre hjul. Istället för att gå och köpa en i smyg ville jag överraska henne på plats; min Mini är verkligen duktig på att bara titta, hon gnäller faktiskt aldrig över att hon vill ha något, utan säger bara att hon önskar sig det ena eller det andra. Kan faktiskt inte erinra mig en enda gång då hon tjatat eller pipit!
Hur som helst.. Vi gick in i leksaksaffären och tittade runt lite, sen när vi skulle gå, vilket man gör via kassan, så sa jag åt Mini att "ta en sån". Hon förstod först inte vad jag menade, men jag pekade på de ganska stora kartongerna och hon sken upp på ett sätt jag aldrig aldrig kommer glömma! Hon bara stod där med kartongen i famnen, alldeles lycklig och fin och... Ja, jag kan inte beskriva den lycka jag själv känner av att se henne så!
Ikväll var vi på bio, och efteråt fick hon rida på en gigantisk låtsashäst, en sån som man stoppar pengar i, och hon hade det där lyckliga uttrycket i ansiktet igen.. Jag kan t.o.m. känna hur det pirrar i hennes mage av lycka! Och på Skansen förra veckan, när hon fick rida på en riktig ponny, fanns det också där.
Det är så otroligt mycket värt för mig att se någon jag bryr mig om sådär glad. Jag har väldigt lätt för att läsa av människor vad gäller humör, kroppsspråk och sinnesstämning, och när dessa är positiva känns det mer äkta på något vis, och det är främst det minnet som lever kvar i mig.
Jag kunde ha köpt sparkcykeln och gett henne den hemma. Jag kunde ha smsat eller pratat i telefon när hon red på låtsashästen. Jag kunde ha struntat i att gå med på den lilla rutten på Skansen; men då hade jag missat den största delen av upplevelsen, den del som i min mening är den viktigaste.
Jag kan tycka att telefoner, mail, sms, Facebook och andra vägar till social kontakt är fantastiska, och de skänker en hel del nöje och tidsfördriv...
...men jag vill ändå ha genuina upplevelser av de jag bryr mig mest om. Har jag goda nyheter så framför jag dem helst personligen. Ja det gäller även dåliga nyheter, för då kan jag se på personen hur det tas emot. Kommunikation innehåller många delar, och språket utgör bara en bråkdel av detta. Blickar, tonlägen och kroppsspråk är de största och mest betydande delarna, och jag är faktiskt så gammalmodig att jag vill ha en riktig människa framför mig i de situationer som känns extra viktiga. Ord är underbara, jag älskar verkligen ord och språk i alla former, men en bra känsla kan man inte klä i dessa.
Öga mot öga, så ser du Mig och jag kan se Dig. Det är vad jag vill minnas!
