Alla har vi issues. Rätt många av oss har upplevt ångest.vilket kan vara förlamande,minst sagt. Fasiken vad mycket saker det finns att må dåligt över! Sen finns det ju grader i helvetet, så att säga. Bakisångest, endags-svackor, eller taskiga pojkvänner finns ju ändå, men det här handlar om "riktig" ångest. Den sorten som förstör livet, och om de jobbiga saker man upplevt.
Man vet ju inte alltid vad grundproblemet är; allt kan ju inte härledas till en specifik händelse eller ens ursäktas av exempelvis livssituationen. Vissa saker man kan behöva bearbeta kan ha grott ur saker man inte reflekterat över som dåliga. Inte världens roligaste kanske, men det är en del av livet
Jävla lätt för mig att säga, kanske ni tänker, men oj oj oj, jag har fått min beskärda del. Har (bland annat) haft panikattacker, blackouter, ätstörningar, en överdriven alkoholkonsumtion och har dessutom ätit lyckopiller till och från i 15 år, så jag vet vad ångest innebär, tro mig... Nu är det nästan två år sen jag slutade med medicin definitivt, och jag anser att jag är helt fri från depression nu. Fan vad tid det tog!
Förutom att jag helt enkelt har blivit äldre och hjärnan växt till sig, så har jag faktiskt jobbat en hel del själv med att ta kontroll över tankar och ångest. För mig har det (trots ett flertal tappra försök) aldrig fungerat med samtalsterapi. Varför? Jo, den första kontakten jag hade på det viset var skolkuratorn, som bröt tystnadsplikten ett flertal gånger varpå känslig info plötsligt blev ryken i skolan... Sjukt som fan, men så är det. Därför har jag bara knaprat piller och försökt klura ut saker på egen hand. Och det är jag skitnöjd med, såhär i efterhand. Inte pillerknaprandet alltså, utan att jag läkt mig själv.
För några år sen slutade jag kriga mot ångesten och problemen. Jag orkade inte vara rädd för dem längre och ville inte låta dem vinna, så jag lät dem bara komma och satsade allt på att förstå dem, lära känna dem och sen utnyttja dem. Man kan faktiskt vända det onda till sin fördel och försöka se vad man kan lära sig av det. Svårt? Givetvis. Omöjligt? Nej. Inte om man har tålamod.
Att vi skapar nya symtom på en ångest vi inte kan identifiera ser jag som en ren överlevnadsinstinkt. För vissa handlar det om missbruk av alkohol, substanser eller mat, andra har skruvade relationer eller skär sig eller något.
Man kan se dessa symtom som rop på hjälp. Sanningen är att det låter nästan ingenting.
Som jag ser det så finns det bara ett bra sätt att ta sig igenom svårare perioder i livet; Man sätter sig ner och tänker. Bara tänker. Känner efter, blir medveten om HUR det känns, VAD som känns, och varför det känns just såhär just nu. Visst kan man gå till ett proffs för att få vägledning i det här, men i slutändan är det ändå DU som måste göra jobbet.
Är man medveten om sig själv, lär känna sig själv ordentligt och har full koll på alla positiva och negativa sidor så har man kommit en bra bit på vägen mot.. ja harmoni. (Låter flummigt, jag vet)
Man får ta ett steg i taget , vägen räcker hela livet, och eftersom man aldrig kommer bort från sig själv så är det väl ändå lämpligast att DU blir din bästa vän?!?!