Ångest-teorier

Alla har vi issues. Rätt många av oss har upplevt ångest.vilket kan vara förlamande,minst sagt. Fasiken vad mycket saker det finns att må dåligt över! Sen finns det ju grader i helvetet, så att säga. Bakisångest, endags-svackor, eller taskiga pojkvänner finns ju ändå, men det här handlar om "riktig" ångest. Den sorten som förstör livet, och om de jobbiga saker man upplevt.

Man vet ju inte alltid vad grundproblemet är; allt kan ju inte härledas till en specifik händelse eller ens ursäktas av exempelvis livssituationen. Vissa saker man kan behöva bearbeta kan ha grott ur saker man inte reflekterat över som dåliga. Inte världens roligaste kanske, men det är en del av livet

Jävla lätt för mig att säga, kanske ni tänker, men oj oj oj, jag har fått min beskärda del. Har (bland annat) haft panikattacker, blackouter, ätstörningar, en överdriven alkoholkonsumtion och har dessutom ätit lyckopiller till och från i 15 år, så jag vet vad ångest innebär, tro mig... Nu är det nästan två år sen jag slutade med medicin definitivt, och jag anser att jag är helt fri från depression nu. Fan vad tid det tog!

Förutom att jag helt enkelt har blivit äldre och hjärnan växt till sig, så har jag faktiskt jobbat en hel del själv med att ta kontroll över tankar och ångest. För mig har det (trots ett flertal tappra försök) aldrig fungerat med samtalsterapi. Varför? Jo, den första kontakten jag hade på det viset var skolkuratorn, som bröt tystnadsplikten ett flertal gånger varpå känslig info plötsligt blev ryken i skolan... Sjukt som fan, men så är det. Därför har jag bara knaprat piller och försökt klura ut saker på egen hand. Och det är jag skitnöjd med, såhär i efterhand. Inte pillerknaprandet alltså, utan att jag läkt mig själv.

För några år sen slutade jag kriga mot ångesten och problemen. Jag orkade inte vara rädd för dem längre och ville inte låta dem vinna, så jag lät dem bara komma och satsade allt på att förstå dem, lära känna dem och sen utnyttja dem. Man kan faktiskt vända det onda till sin fördel och försöka se vad man kan lära sig av det. Svårt? Givetvis. Omöjligt? Nej. Inte om man har tålamod.

Att vi skapar nya symtom på en ångest vi inte kan identifiera ser jag som en ren överlevnadsinstinkt. För vissa handlar det om missbruk av alkohol, substanser eller mat, andra har skruvade relationer eller skär sig eller något.

Man kan se dessa symtom som rop på hjälp. Sanningen är att det låter nästan ingenting.

Som jag ser det så finns det bara ett bra sätt att ta sig igenom svårare perioder i livet; Man sätter sig ner och tänker. Bara tänker. Känner efter, blir medveten om HUR det känns, VAD som känns, och varför det känns just såhär just nu. Visst kan man gå till ett proffs för att få vägledning i det här, men i slutändan är det ändå DU som måste göra jobbet.

Är man medveten om sig själv, lär känna sig själv ordentligt och har full koll på alla positiva och negativa sidor så har man kommit en bra bit på vägen mot.. ja harmoni. (Låter flummigt, jag vet)

Man får ta ett steg i taget , vägen räcker hela livet, och eftersom man aldrig kommer bort från sig själv så är det väl ändå lämpligast att DU blir din bästa vän?!?!

Mamma-ångest

Jag har lidit av mammastress hela dagen. Kanske är det den låga aktivitetsnivån som jag inte är van vid, jag vet inte, men jag känner mig så jäkla otillräcklig.

Vi vaknade 06.15 båda två, typ vanlig vardagstid alltså, och softade oss igenom förmiddagen. Nä just det, Mini ville göra scones till frukost, så det fick hon. Vid lunch kom en kompis till Mini hit, så vi bakade bullar och de lekte ett tag. Sen middag. Sen inget. Nu är det läggdags, och jag har haft den här mammaångesten ända sen i morse;

Vi hade för första gången på evigheter INGA PLANER för helgen, något som är sjukt ovanligt. Finns ju alltid något köpcentrum att besöka, minst. Idag hade jag inte ens tvätt eller behov av att städa; alltså har jag inte varit produktiv alls. Var kommer ångesten in då? Jo, det känns skitruttet att vi inte har GJORT något. Ingen stor aktivitet, inga utflykter, inga projekt. Inga måsten, om man så vill..

När det är helg vill jag ju hinna med allt det där roliga som vi aldrig hinner annars, jag vill gå på museum, bio, besöka lekland, träffa kompisar, dra till simhallen, Skansen, whatever... Men jag orkade fan inte idag. Och då kommer känslan av att vara en dålig mamma som ett brev på posten. Är jag bara en produkt av min samtid, ställs det för mycket krav på (ensamstående) föräldrar? Måste man vara fucking bäst jämt, göra tusen roliga (läs: dyra) saker, ha ett fullspäckat schema för varje ledig stund? Kanske inte, men jag vill ju ge min lilla prinsessa världens bästa barndom, jaag vill att hon ska komma ihåg den som magisk, rolig, trygg, härlig, mysig och bara bäst!

Imorgon ska vi spela spel, sjunga karaoke och göra trolldeg i alla fall. Jag har sagt det till henne, så nu när jag har lovat tar jag ju inte tillbaka det. Alltid något!

Relationsteorier

Jag har lite teorier om det här med relationer.
En relation (kärlek, vänner, familj, kollegor) kan inte påtvingas eller stressas fram. Man kan inte tjata sig till en relation, och man kan heller inte få den bättre genom att försöka vara något man inte är. Det enda man kan göra är att försöka vara sig själv så mycket som möjligt, för det riktiga jaget är ju det som ska passa ihop med andra människor, oavsett relation.
Är man kär i någon som inte känner något tillbaka, så märks det. Och man kan inte försöka vara något man inte är för att passa in i den människans liv eller anpassa sin personlighet för att stämma överens med hans/hennes.

Energikrockar

Vissa personers energier passar utomordentligt bra ihop, och har man nått en större medvetenhet om sig själv så känner man ganska snabbt vilka människor man passar ihop med och på vilket sätt. Ibland kan man även känna motsatsen, att energierna krockar och att man utan en riktig förklaring bara inte klarar av att vara i närheten av vissa personer.
Jag har en ganska bra människokännedom, läser snabbt av folk och kan respektera många olikheter, även om jag såklart är mänsklig och kan störa mig som satan på folk. Det finns såklart en del personer jag inte alls passar ihop med, även om jag försöker ge dessa "a benefit of a doubt"; ibland behöver man lära känna någon bättre för att kunna uppskatta honom/henne.

Var dig själv!

Det är ändå mest intressant när det gäller kärleken. Eller bristen på den kanske... Det finns så många osäkra tjejer och killar, som trånar efter såna som för dem är onåbara. Jag har själv varit så, och det finns inget positivt att säga om det, förutom att det är en livserfarenhet. Till syvende och sist så är det ju så; är han eller hon intresserad av en relation, så kommer det märkas. Då kommer intresset vara ömsesidigt och tydligt. Då talar vi inte om att göra som många gör; tolka och analysera varenda ord, blick, sms eller handling, utan det handlar om att på ett objektivt sätt kunna se vad som fungerar och inte. Man kan inte tjata sig till ett förhållande. Och man kan inte få kärlek genom att spela något man inte är, masken har en tendens att falla ganska snabbt. Man vill ju inte vara tillsammans med en illusion.

Svartsjuka är osäkerhet

Jag har en övervägande del killkompisar, för det passar mig oftast bättre. De är lite rakare och ärligare, det är inte så mycket analyser och krusiduller, men ibland är det skönt att få vara tjejig och sitta och tolka ett sms i en timme med en riktigt god vän. Hur som helst är kommunikation något jag är intresserad av generellt, jag gillar folks olikheter och gillar att veta hur de tänker, spekulerar och tolkar saker. Önskar bara att fler kunde vara öppna för vänskap "över gränserna"; bara för att min kompis är en kille betyder det inte att jag vill ha honom! Det händer alldeles för ofta, att killkompisar "får skit" av sina svartsjuka tjejer för att de har pratat/chattat/messat/umgåtts med mig, även om intentionerna alltid har varit helt ärliga. Jag är ingen homewrecker, jag är inte intresserad av att stjäla någon annans kille. Tvärtom så respekterar jag flickvännerna något enormt, men på grund av sin osäkerhet vill de nästan aldrig träffa mig för att bilda sig en egen uppfattning. Eloge till de få som har ett öppnare sinne än så!

Relationer är inte lätta, men man behöver inte göra det svårare än det redan är!