Neuroser, bland annat

Det är härligt när man mår sådär oförskämt bra. Livet känns ovanligt lätt och trevligt just nu, det finns mycket att uppskatta och vara tacksam för!

Lördagen spenderades i den farliga Stockholmsnatten och att åka med sista tunnelbanan hem är som alltid en särskilt underlig upplevelse. Just nu i natt hade jag sällskap med en väldigt ytlig bekant, när en karl runt femtio med ett riktigt offer-utseende satte sig vid vår fyra. Han började babbla om hur kul det är att åka t-bana när det finns trevliga och söta tjejer där hela tiden.. Jag frågade med dryg ton varför han fått för sig att de är trevliga. Om han pratar med alla? Han fortsatte prata med oss båda, utan att få svar eller ens en blick eller respons av något slag.. Och gav sig liksom inte! Socialt inkompetent, eller så hade han nog en släng av ett visst syndrom (som jag inte nämner vid namn för att undvika sura kommentarer).

Alltså, jag vill ju hävda att alla, mer eller mindre har lite spår av de större grupperna av funktionshinder, då främst autism och ADHD. Och det säger jag inte med ironi; jag vill snarare påpeka att det är ganska ofarligt. Allt handlar ju om att skaffa sig strategier för att hantera neuroserna, nojorna eller rädslorna eller vad det nu kan vara. För min del innebär det att jag har överdrivet mycket energi, vilket jag kallar damp (-ett ord som alltså är ett verb, diagnosen med samma namn är ju borta sen länge), och sen har jag ju såna där vardagliga, nästan lite hemtrevliga neuroser.

-Siffran tre är galet överrepresenterad i min hjärna i alla former, från volymkontroller till grupper med tavlor eller hur glas står arrangerade i köksskåpen.. (hm det får jag nog ta ett alldeles ensamt inlägg om. Det är ganska komplext!)

-Jag snöar in på saker i perioder. Ofta pyssliga saker; det har varit naglar i akryl och gelé, smycken, fotoalbum, studier (ett plus iaf!), stickning, broderi, virkning och en massa annat crap.

-Varje gång jag kör förbi ett överkört djur MÅSTE jag tänka "Look, mum, I'm roadkill" Ja jag vet. Den är störd.

-Maten. Herregud, det är illa ibland. Oftast är det samma varenda kväll i någon vecka... Broccoli. Avokado. Stek. Satsumas. Ananas. Sparris. Spenatsallad med dijonvinaigrette. Keso med apelsin. När Vivo hade Toffifee för tio spänn var det ju inte lätt heller. Eller när Marabou Daim gjorde entré......

Hur som helst, alla har väl issues eller nojor eller saker som man gärna upprepar, men så länge de inte utvecklas till fobier eller stör vardagen på något annat sätt är det ju ganska charmiga saker folk har för sig, saker som gör dem speciella och unika. Och det där unika är det jag gillar att ta reda på hos människor, för jag gillar ju olikheter och det som sticker ut lite från mängden.

Sometimes I pretend to be normal, but it gets boring, so I go bac to being me ;)

Miljöpåverkan

Man tänker inte vanligtvis på hur mycket barn färgas av en själv.

Bara idag har Mini sagt " Gott skit utan ben" (standarduttryck från mig) och "Jamen så bra, då har vi löst det problemet" (om hjälp med hämtning från dagis imorgon).

Mitt jobb innebär att jag arbetar med barn som har svårt med språket av olika anledningar, och jag och min kollega får oss allt som oftast goda skratt när vi hör barnen i vår lilla grupp upprepa våra uttryck. Det är inte alltid de vet vad de betyder eller innebär, och många gånger används de på helt fel ställen, men det är ju så sjukt gulligt när dessa barn, som oftast har stora problem att uttrycka sig alls, kläcker ur sig saker som "äh lägg ner" eller "det där är inte okej". Man blir ju genast mycket medveten om hur man pratar, vad man säger och det blir ju tydligt att man inte alltid är så professionell som man kanske tror och önskar...

Men om man drar detta lite vidare då... ? Om barnen snappar upp så mycket av språket, hur mycket av ens skruvade beteenden tar de över? Små banala saker, som att inte gå på A-brunnar kan ju vara oskyldigt och ganska rart, men kommer Mini även ta över mina utomordentligt ostrukturerade middagsvanor? Då är det inte lika kul.. Man har ju så himla många tankar som förälder, man blir orolig ibland att de ska sitta hos en terapeut om femton år och få reda på att sagan man läste när de var fem har förstört dem för all framtid!

Äh, kanske är det bäst att inte tänka så mycket, man gör sitt bästa och ger dem trygghet och kärlek, resten borde nog ordna sig.

Vi har det ju riktigt jäkla bra ändå, Mini och jag. Och det är jag tacksam för!

Att vara mamma just nu....

Mini är skitarg på mig. Riktigt arg. Hon skulle ha varit hos sin pappa i helgen, men han blev akut sjuk och ligger nu inne, det är allt jag egentligen vet. Han har väl inte direkt en historia av att vara den som håller vad han lovar, och Mini har fått uppleva alldeles för många besvikelser på grund av honom. Vanligtvis brukar han lova saker och sen helt enkelt prioritera bort henne för något annat. Det låter riktigt illa, jag vet. Jag ska väl inte försvara honom egentligen, men föräldraskapet har väl inte varit hans starka sida, men det har sina förklaringar.Han har ett flertal fängelsevistelser i bagaget och dessutom har jag vägrat låta honom ha Mini när han hängt med missbrukande, kriminella, psykiskt instabila så kallade flickvänner. Dock så har han blivit mycket bättre på att träffa både Mini och sin äldre dotter, och jag vet att han försöker och verkligen vill mer än han riktigt klarar av . Jag behöver ju inte dra hans livs historia, men det finns saker i hans liv som kan förklara och delvis ursäkta att det blivit såhär. Bättre sent än aldrig, säger jag.

Den här gången är det ju verkligen inte någons fel, han är verkligen sjuk, men det är ju lite svårt för en liten tjej att hantera. Hon riktar såklart all ilska mot mig, och mina försök till ärlighet fick jag bara skit för. "Jag vill inte veta något, ljug för mig istället" sa hon..

Suck. Hur vet man vad som är rätt och fel i det här läget? Jag inbillar mig att ärlighet alltid varar längst, även om sanningen får bli anpassad för en snart-sexårings öron. Jag försöker vara så pedagogisk jag kan och bara bejaka och sätta ord på det hon känner, så att hon inte förväxlar känslorna med varandra och för att hon ska lära sig känna igen dem.

Jag hoppas att jag gör rätt.

Sorg

Sorg är jäkligt tungt.

Förra året var det alldeles för många som försvann ifrån oss, ett par närmare, ett par lite ytligare bekanta, men det satte ändå sina spår. Man får sig en ordentlig tankeställare när det händer, och gamla känslor har en förmåga att göra sig påminda i allt större utsträckning.

Det är 18 år sen min pappa dog, och även om sorgen finns kvar så har den väl... ja inte bleknat, men förändrats. Förr fasade jag för årsdagen, som infaller hyfsat tidigt på året. Jag hade fan ångest från början av december (många tomma högtider osv) fram till senvåren, och den var inte särskilt lätt att hantera alla gånger. Jag var en hormonstinn tonåring när det hände, och hade alla de där vanliga problemen som hör till, plus att en nära vän en tid innan hade förlorat sin pojkvän under traumatiska omständigheter. Jag var redan på den tiden en sån som var bra på att lyssna, jag tyckte om att hjälpa och hade nog ett slags modifierat Robin Hood-tänk om att de starka ska dela med sig till, och stötta de svagare.

Ångesten är jag numer befriad från, sedan bara ett år tillbaka, och det har krävts lyckopiller i tusental, extrema mängder självrannsakan, några vuxenår, ett tjugotal dagböcker och två bloggar för att komma dit.

Vägen var lång, kantig och delvis destruktiv, men jag tror verkligen att jag har landat nu. Det finns ingen bitterhet, ingen skam, ingen ånger kvar. Ärren finns dock och gör sig påminda, jag har svårt för relationer och vågar inte lita på att någon finns kvar, men jag är medveten om att de finns och varför de finns. Sen är det väl lite si och så med hur man hanterar dem.

Alla människor har sina trauman, och det är ju ingen tävling om vem som har haft den värsta historien. En hemsk upplevelse är en hemsk upplevelse, även om referensramarna är helt olika. Det finns de som blir förstörda för resten av livet av föräldrarnas schyssta och lugna skilsmässa, men å andra sidan såna som blir nästan helt "vanliga" (om än mycket starka) vuxna efter år av misshandel och övergrepp.

Alla är olika, alla har rätt till sin historia och rätt att få sörja i sin egen takt. Hoppas bara att ni alla vet att det finns mycket vackert att må bra för även efter den värsta perioden.

När ni fylls av glädje, skåda då djupt i era hjärtan, och ni ska finna att det är endast det som skänkt er sorg, som skänker er glädje.

Och när ni fylls av sorg, skåda då på nytt i era hjärtan, och ni ska se att ni i sanning gråter över det som varit er till glädje.

Khalil Gibran; ur Profeten