Sorg

Sorg är jäkligt tungt.

Förra året var det alldeles för många som försvann ifrån oss, ett par närmare, ett par lite ytligare bekanta, men det satte ändå sina spår. Man får sig en ordentlig tankeställare när det händer, och gamla känslor har en förmåga att göra sig påminda i allt större utsträckning.

Det är 18 år sen min pappa dog, och även om sorgen finns kvar så har den väl... ja inte bleknat, men förändrats. Förr fasade jag för årsdagen, som infaller hyfsat tidigt på året. Jag hade fan ångest från början av december (många tomma högtider osv) fram till senvåren, och den var inte särskilt lätt att hantera alla gånger. Jag var en hormonstinn tonåring när det hände, och hade alla de där vanliga problemen som hör till, plus att en nära vän en tid innan hade förlorat sin pojkvän under traumatiska omständigheter. Jag var redan på den tiden en sån som var bra på att lyssna, jag tyckte om att hjälpa och hade nog ett slags modifierat Robin Hood-tänk om att de starka ska dela med sig till, och stötta de svagare.

Ångesten är jag numer befriad från, sedan bara ett år tillbaka, och det har krävts lyckopiller i tusental, extrema mängder självrannsakan, några vuxenår, ett tjugotal dagböcker och två bloggar för att komma dit.

Vägen var lång, kantig och delvis destruktiv, men jag tror verkligen att jag har landat nu. Det finns ingen bitterhet, ingen skam, ingen ånger kvar. Ärren finns dock och gör sig påminda, jag har svårt för relationer och vågar inte lita på att någon finns kvar, men jag är medveten om att de finns och varför de finns. Sen är det väl lite si och så med hur man hanterar dem.

Alla människor har sina trauman, och det är ju ingen tävling om vem som har haft den värsta historien. En hemsk upplevelse är en hemsk upplevelse, även om referensramarna är helt olika. Det finns de som blir förstörda för resten av livet av föräldrarnas schyssta och lugna skilsmässa, men å andra sidan såna som blir nästan helt "vanliga" (om än mycket starka) vuxna efter år av misshandel och övergrepp.

Alla är olika, alla har rätt till sin historia och rätt att få sörja i sin egen takt. Hoppas bara att ni alla vet att det finns mycket vackert att må bra för även efter den värsta perioden.

När ni fylls av glädje, skåda då djupt i era hjärtan, och ni ska finna att det är endast det som skänkt er sorg, som skänker er glädje.

Och när ni fylls av sorg, skåda då på nytt i era hjärtan, och ni ska se att ni i sanning gråter över det som varit er till glädje.

Khalil Gibran; ur Profeten