Bara Bra

Jag kan helt ärligt säga att jag mår skitbra just nu.!

Mini är bäst och jag är bara superstolt över henne, kurserna i skolan går bra, jag jobbar bra, har massor av energi och trots att jag inte sover så mycket är jag sjukt pigg och tänker skitbra.( Att tänka är ju en stor del av mitt jobb, så det märks tydligt när jag är i obalans.) Och jag har någon som jag tänker lite extra på.

Allt är så himla BRA!

Hoppas det smittar:)

Siffran tre

Jag pratar jäkligt snabbt, det vet alla som känner mig. Särskilt när jag har damp (Ja, det är fortfarande ett verb i min värld), vilket jag ofta får när ett ämne som intresserar mig kommer upp.

Tänk då att jag drar denna lilla historia i hundraåttio, då förstår ni kanske lite

Alltså, mitt favorittal är trettiosex. Och tre plus sex blir nio. Och nio är en uppochnervänd sexa. Och om man tar tre GÅNGER sex blir det arton. och ett plus åtta blir ju nio. och nio gånger nio är ju åttioett och åtta plus ett är nio och en nia är ju en uppochnervänd sexa.

Jag har alltid gillat siffror som är jämna med tre. Dessa tal har förföljt mig genom i princip hela livet på olika sätt, allt från skåpnummer, matchtröjor, portnummer eller registreringsskyltar (jag har 039 just nu:)) Jag vet liksom att allt är som det ska om det är en trea med i sammanhanget i någon form.

Volymkontroller är viktiga, på tv, bilradion och så vidare, och jag tvingar ju alla andra att ställa in det så det passar mig; för det är ju bekvämare om det står 12 eller 9 eller 15 eller 42 än några andra fula tal. Mikron är också med i detta, liksom när jag måttar upp tvättmedel eller välling då det begav sig. Trappsteg inkluderas; de som känner mig vet att jag gärna hoppar över ett steg för att få det jämnt med tre. Jag kan ibland räkna ihop klockslag om jag väntar på något (14.31 = 9) eller om det är dags att gå. Skriver jag uppsats eller liknande och ska ge exempel så är det givetvis alltid tre.

Kort sagt så anpassar jag väldigt mycket efter den här underbara siffran, och nu tänker säkert alla att jag har ett par potentiella diagnoser.. Kanske det kanske, jag hävdar ju att alla har lite av något, men det här stör inte min vardag på något sätt, och jag får ingen panik eller ångest eller tankar om att något hemskt ska hända om det inte är jämnt med tre. Det blir helt enkelt bara lite obekvämt. Men jag gillar att vara lite störd, och det här är min grej liksom. En av de saker som gör mig till mig.

Och i det här blogginlägget är det 6 olika stycken:)

Arbetsmoral och längtan efter både gammalt och nytt

Ett av mina motton är "kan man stå kan man jobba", något som verkligen inte en vanlig inställning hos folk i min generation. Jag är i princip aldrig sjuk, jag vabbar så sällan jag bara kan ('kan hon stå kan hon leka?) och sätter en heder i att göra ett bra jobb. Visst finns det väl mindre "produktiva" dagar; jag är ju trots allt en människa som alla andra, men eftersom jag har fördelen av att ha både ett omväxlande, utmanande och fritt jobb så är det alltid intressant att vara där.

Det har ändå varit en ganska svår period, för det är väldigt mycket rutin och ganska lite action för det mesta. Jag behöver nya influenser, lite drama och mycket social kontakt, annars blir jag uttråkad. Jag har ofta bytt jobb förut, (vilket är helt normalt i restaurangbranschen) och det är nog mycket därför jag känner mig lite instängd där jag är nu. Det är en jäkla tur att barnen jag jobbar med är av mycket speciell karaktär, annars hade nog paniken infunnit sig redan efter ett par månader.

Men nu då? Jag kan det här, jag har lärt mig oerhört mycket och jag är tacksam över mina närmsta kollegor och mina arbetsuppgifter, men vaffan... Det är dags att vidga vyerna nu, jag vill ha nya utmaningar och lära mig nya saker. Den här vetgirigheten jag besitter kanske gör att jag tröttnar fort och behöver byta jobb med jämna mellanrum för resten av livet, men det ser jag som utvecklande och alldeles underbart!

Nu har jag ju också börjat jobba extra på krogen igen; det var ju min ursprungliga yrkesbana, och jag inser att jag har saknat det så sjukt mycket! Jag älskar att vara där saker händer, jag älskar jargongen (som ju är ganska rå), jag älskar att ta i och jobba fysiskt, jag älskar känslan av att vara i kontroll (läs: i centrum) och ha koll på gäster, beställningar och framför allt så älskar jag att vara social och snacka skit, skoja med folk. Jag behöver det här. Plus en inneboende (eller motsvarande) så att jag slipper rodda med barnvakt varenda gång.

Som det ser ut nu så vet jag inte vad jag jobbar med om ett år - och det är väl härligt!

Mot nya äventyr!

Varannanveckaslivet...

... är jag nog väldigt lyckligt lottad att slippa. Visst, det kan kännas väldigt avundsamt att vänner kan leva 'ungdomsliv' halva tiden och vara seriösa föräldrar halva tiden - som att få det bästa av två världar.

Men det är ju också svårt att riktigt förstå den där andra världen när man inte har haft den. Jag kan absolut sitta och fantisera om allt jag skulle kunna göra om jag hade det upplägget på livet. Jag skulle kunna dejta, gå på bio oftare, jobba extra som fan, träffa kompisar... helt enkelt ha mer fritid. Men jag ser ju inte baksidan, jag vet inget om saknaden, om att missa saker som händer, som sägs och som görs. Och bara det att släppa all kontroll till någon annan, den biten skulle jag nog ha svårt med.

Nu har ju Mini inte riktigt en likadan pappa som alla andra, det finns ju en del extra saker att kunna oroa sig för i det fallet, men ändå.

Men det är nog ändå bäst att försöka vara tacksam för det man har. Jag vill ju inte föra över några missnöjeskänslor på mitt barn; hon vet att det är svårt för mig att vara ensam med henne, jag är ganska öppen med sånt för henne, till exempel om jag är sjuk, ska jobba eller har mycket att göra. Jag förklarar att jag är ensam med henne, och att i familjer där det är mer än en vuxen kan man dela på arbetet, men nu är det här vårt liv och såhär är det.

Och vore det tvärtom, så skulle jag nog kämpa som fan för att hon inte skulle märka något av en saknad de veckor hon inte är hos mig. Hon vill ju självklart inte ha en förälder som lider, och dessutom kan den känslan misstolkas till att jag inte litar på pappa riktigt, eller så kan hon ta på sig ansvaret för att jag mår dåligt.. Barn är ju skitduktiga på att göra saker till deras eget fel (tänker då närmast på skilsmässobarn osv). Jag vill vara stark för mitt barns skull, det är det viktigaste!

Måste också tillägga här, att jag vet att två av er som läser mår skit när ni är ifrån era barn, och det här är INTE en känga till er! Det är min egen reflektion utifrån MIN situation och MITT barn, så ta inte det jag skriver på fel sätt.

Samma slutsats som alltid då; Jag ska verkligen vara tacksam för att mitt liv ser ut som det gör. Det finns något vackert i allt. Utom typ pedofili.

Frågetecken

Jag står på ett ben, vid kanten av en klippa, i full storm och faktiskt kanske VILL ramla ner.....

Published with Blogger-droid v1.6.6

Ur spår

Det händer ju onekligen grejer...

Just när man bestämt sig för en sak och rättat in sig i ett visst led så dyker något (eller någon) upp som stökar till det liksom. Jag har den senaste tiden blivit positivt överraskad och lite småförvånad över mig själv.

Men endast vän av ordning behärskar kaos har jag hört-.

Har funderat på det här med känslor och relationer. Jag har ju pausat allt vad sånt heter, mest för att jag inte har tid med sånt, det får inte plats i livet helt enkelt. Jag jobbar mycket och pluggar alldeles för mycket, och dessutom har jag ett ständigt dåligt samvete för att jag inte hinner med vänner och familj som jag ska.

Men nu verkar det hur som helst finnas plats för något mer.. något som inte var meningen. Det går liksom inte att hejda, och jag har för längesen slutat med att försöka kontrollera mina känslor. Vare sig det är dåliga eller bra sådana.

Är ruskigt nyfiken på var detta ska leda någonstans, men försöker att inte analysera. Blir förhoppningsvis riktigt bra; det är ju ofta det otippade som blir en succé;)

Barn är också värda respekt!

Fan vad föräldrar kan vara dumma i huvudet.

Mini går och sjunger i kör en gång i veckan, i ett område som huserar en hel del av Det Fina Villafolket. Man är ju inte mer än människa, så jag har alltid dömt till deras fördel och antagit att de är normala, vettiga och kärleksfulla föräldrar som är medvetna om moderna saker som barns rätt att vara barn, deras lärande och utveckling. Dock så har de senaste två tillfällena fått mig att både skaka på huvudet och nästan, nästan gå in i en konflikt med en annan förälder.

Idag; Övningen är just slut, och det störtar ut sisådär 25 ungar i tre-till sex års ålder. Klockan är redan halv sex och rimligtvis är de flesta både hungriga och trötta. Jag står bredvid Mini, som håller på att klä på sig ytterkläderna, då en kille på fem år får en redig avhyvling av sin (puckade, okänsliga) mor.

"Men Sixten, hjälp till nu då! Stå still!!! Äh, men guuuuuuuud vad du är okoncentrerad! Koncentrera dig nu! Du är verkligen jätteokoncentrerad! Sixteeeeen!!!

Jag undrar följande; Är hon säker på att Sixten vet vad 'okoncenterad' innebär? Och är det lämpligt att ge ungen en utskällning för att han är trött och inte pallar ta på sig jackan. Mamman gör det ju ändå åt honom för den delen... Och har Mum from Hell tänkt på att han kanske inte ORKAR koncentrera sig efter en typ 7-16-dag på dagis med fullt ös och sen 45 minuters sångträning med en ganska krävande ledare??? Jag är verkligen inte en perfekt mamma, men jag har i alla fall empati.

Förra veckan: Selmas mamma och en pappa, Sixtens faktiskt, har en diskussion om hur oroliga alla varit för lilla Selma. Hon är nämligen tre år och kan inte färgerna. De har suttit och tränat och tränat, men de blev lite lugnare efter treårskontrollen på BVC, då de fick höra att "kunskapen om färger kontrolleras inte förrän vid fyraårskontrollen". Så fint då. (BVC's kontrollformulär och kurvor är för övrigt runt 50 år gamla, men det är en annan diskussion..)

Selma sitter bredvid sin mor och ritar, och börjar fråga om varenda pennas färg innan hon lite nonchalant drar ett streck med den omfrågade färgen på ett papper. Mamman, som ju är i full färd med att snacka skit om den lilla lyssnande dottern, är märkbart besvärad av hennes ständiga avbrytande, men svarar likväl med irritation i rösten på varje fråga;

Den är LEJONGUL Selma.... Ja, den är GRÄSGRÖN.... Men.. ja, BLYERTSGRÅ gumman; den som ligger där är mer MELLANGRÅ

Alltså... Tacka fan för att Selma inte kan färgerna. Jävla morsa. Jävla idiot som ger ungen prestationsångest vid tre års ålder och dessutom har MAGE att snacka en massa skit och nedvärdera henne när hon sitter bredvid. Och Sixtens farsa.. Ja, han är ju en mes, uppenbarligen som bara sitter och håller med.

Och jag var en mes som inte sa något och tog parti för Selma. Eller Sixten. Men hör jag ett enda ljud till, då jäklar ska de få höra.. Jag skiter i vad de tycker, jag kan i alla fall tala för mig, något som nog är svårare när man är tre eller fem.