Men det är ju också svårt att riktigt förstå den där andra världen när man inte har haft den. Jag kan absolut sitta och fantisera om allt jag skulle kunna göra om jag hade det upplägget på livet. Jag skulle kunna dejta, gå på bio oftare, jobba extra som fan, träffa kompisar... helt enkelt ha mer fritid. Men jag ser ju inte baksidan, jag vet inget om saknaden, om att missa saker som händer, som sägs och som görs. Och bara det att släppa all kontroll till någon annan, den biten skulle jag nog ha svårt med.
Nu har ju Mini inte riktigt en likadan pappa som alla andra, det finns ju en del extra saker att kunna oroa sig för i det fallet, men ändå.
Men det är nog ändå bäst att försöka vara tacksam för det man har. Jag vill ju inte föra över några missnöjeskänslor på mitt barn; hon vet att det är svårt för mig att vara ensam med henne, jag är ganska öppen med sånt för henne, till exempel om jag är sjuk, ska jobba eller har mycket att göra. Jag förklarar att jag är ensam med henne, och att i familjer där det är mer än en vuxen kan man dela på arbetet, men nu är det här vårt liv och såhär är det.
Och vore det tvärtom, så skulle jag nog kämpa som fan för att hon inte skulle märka något av en saknad de veckor hon inte är hos mig. Hon vill ju självklart inte ha en förälder som lider, och dessutom kan den känslan misstolkas till att jag inte litar på pappa riktigt, eller så kan hon ta på sig ansvaret för att jag mår dåligt.. Barn är ju skitduktiga på att göra saker till deras eget fel (tänker då närmast på skilsmässobarn osv). Jag vill vara stark för mitt barns skull, det är det viktigaste!
Måste också tillägga här, att jag vet att två av er som läser mår skit när ni är ifrån era barn, och det här är INTE en känga till er! Det är min egen reflektion utifrån MIN situation och MITT barn, så ta inte det jag skriver på fel sätt.
Samma slutsats som alltid då; Jag ska verkligen vara tacksam för att mitt liv ser ut som det gör. Det finns något vackert i allt. Utom typ pedofili.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar