Mini är skitarg på mig. Riktigt arg. Hon skulle ha varit hos sin pappa i helgen, men han blev akut sjuk och ligger nu inne, det är allt jag egentligen vet. Han har väl inte direkt en historia av att vara den som håller vad han lovar, och Mini har fått uppleva alldeles för många besvikelser på grund av honom. Vanligtvis brukar han lova saker och sen helt enkelt prioritera bort henne för något annat. Det låter riktigt illa, jag vet. Jag ska väl inte försvara honom egentligen, men föräldraskapet har väl inte varit hans starka sida, men det har sina förklaringar.Han har ett flertal fängelsevistelser i bagaget och dessutom har jag vägrat låta honom ha Mini när han hängt med missbrukande, kriminella, psykiskt instabila så kallade flickvänner. Dock så har han blivit mycket bättre på att träffa både Mini och sin äldre dotter, och jag vet att han försöker och verkligen vill mer än han riktigt klarar av . Jag behöver ju inte dra hans livs historia, men det finns saker i hans liv som kan förklara och delvis ursäkta att det blivit såhär. Bättre sent än aldrig, säger jag.
Den här gången är det ju verkligen inte någons fel, han är verkligen sjuk, men det är ju lite svårt för en liten tjej att hantera. Hon riktar såklart all ilska mot mig, och mina försök till ärlighet fick jag bara skit för. "Jag vill inte veta något, ljug för mig istället" sa hon..
Suck. Hur vet man vad som är rätt och fel i det här läget? Jag inbillar mig att ärlighet alltid varar längst, även om sanningen får bli anpassad för en snart-sexårings öron. Jag försöker vara så pedagogisk jag kan och bara bejaka och sätta ord på det hon känner, så att hon inte förväxlar känslorna med varandra och för att hon ska lära sig känna igen dem.
Jag hoppas att jag gör rätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar