Relationsteorier

Jag har lite teorier om det här med relationer.
En relation (kärlek, vänner, familj, kollegor) kan inte påtvingas eller stressas fram. Man kan inte tjata sig till en relation, och man kan heller inte få den bättre genom att försöka vara något man inte är. Det enda man kan göra är att försöka vara sig själv så mycket som möjligt, för det riktiga jaget är ju det som ska passa ihop med andra människor, oavsett relation.
Är man kär i någon som inte känner något tillbaka, så märks det. Och man kan inte försöka vara något man inte är för att passa in i den människans liv eller anpassa sin personlighet för att stämma överens med hans/hennes.

Energikrockar

Vissa personers energier passar utomordentligt bra ihop, och har man nått en större medvetenhet om sig själv så känner man ganska snabbt vilka människor man passar ihop med och på vilket sätt. Ibland kan man även känna motsatsen, att energierna krockar och att man utan en riktig förklaring bara inte klarar av att vara i närheten av vissa personer.
Jag har en ganska bra människokännedom, läser snabbt av folk och kan respektera många olikheter, även om jag såklart är mänsklig och kan störa mig som satan på folk. Det finns såklart en del personer jag inte alls passar ihop med, även om jag försöker ge dessa "a benefit of a doubt"; ibland behöver man lära känna någon bättre för att kunna uppskatta honom/henne.

Var dig själv!

Det är ändå mest intressant när det gäller kärleken. Eller bristen på den kanske... Det finns så många osäkra tjejer och killar, som trånar efter såna som för dem är onåbara. Jag har själv varit så, och det finns inget positivt att säga om det, förutom att det är en livserfarenhet. Till syvende och sist så är det ju så; är han eller hon intresserad av en relation, så kommer det märkas. Då kommer intresset vara ömsesidigt och tydligt. Då talar vi inte om att göra som många gör; tolka och analysera varenda ord, blick, sms eller handling, utan det handlar om att på ett objektivt sätt kunna se vad som fungerar och inte. Man kan inte tjata sig till ett förhållande. Och man kan inte få kärlek genom att spela något man inte är, masken har en tendens att falla ganska snabbt. Man vill ju inte vara tillsammans med en illusion.

Svartsjuka är osäkerhet

Jag har en övervägande del killkompisar, för det passar mig oftast bättre. De är lite rakare och ärligare, det är inte så mycket analyser och krusiduller, men ibland är det skönt att få vara tjejig och sitta och tolka ett sms i en timme med en riktigt god vän. Hur som helst är kommunikation något jag är intresserad av generellt, jag gillar folks olikheter och gillar att veta hur de tänker, spekulerar och tolkar saker. Önskar bara att fler kunde vara öppna för vänskap "över gränserna"; bara för att min kompis är en kille betyder det inte att jag vill ha honom! Det händer alldeles för ofta, att killkompisar "får skit" av sina svartsjuka tjejer för att de har pratat/chattat/messat/umgåtts med mig, även om intentionerna alltid har varit helt ärliga. Jag är ingen homewrecker, jag är inte intresserad av att stjäla någon annans kille. Tvärtom så respekterar jag flickvännerna något enormt, men på grund av sin osäkerhet vill de nästan aldrig träffa mig för att bilda sig en egen uppfattning. Eloge till de få som har ett öppnare sinne än så!

Relationer är inte lätta, men man behöver inte göra det svårare än det redan är!