Föräldraskap

Har precis tittat på en dokumentär om fosterbarn. Oj oj vad det satte igång tankarna.

Familjen hade sju barn ,fosterföräldrarna var i min ålder. Filmen börjar med att en tjej på runt sex-sju år säger att "jag är ett fosterbarn, vi är sju stycken här, och det är ganska kul här." Inget konstigt med det, hon verkar lugn och trygg, men jag tycker automatiskt synd om henne. Eller, det kanske är fel ord, men jag känner enormt med henne och drar ju slutsatsen att den där lilla människan varit med om en hel del i sitt korta liv.

Barnen sitter och äter Kalaspuffar till kvällsmat, i pyjamas, pratar med varandra och ler ibland blygt mot kameran. Här reagerar ju jag såklart, "Kalaspuffar? Iprincip rent socker, på kvällen, nej vet du vad, det skulle aldrig förekomma i mitt hem"

Jag stoppar mig snart.. Herregud, för dem handlar det väl väldigt lite om maten. Hur petig är jag egentligen?

Har man som modern förälder alldeles för höga krav? Är det ständiga målet att vara en superförälder, att i slutändan få en guldstjärna och ett stort TACK för att man minsann tänkte på exakt allt och gav sitt barn de allra bästa förutsättningarna på alla plan?

Glömmer man bort, i denna prestationshets, att det absolut viktigaste i alla barns liv faktiskt är kärlek och trygghet? Att barnet får känna sig älskat, villkorslöst, att aldrig någonsin tvivla på att VI HÖR IHOP!? Det känns långt mycket viktigare än huruvida de äter för mycket socker, har ordentliga kläder eller har perfekta förutsättningar, kompisar, prylar eller vad det nu kan vara.

Jag och Mini har inget stereotypt familjeliv direkt, vi har vår egen variant av familjeliv, (ett jäkla pusslande ibland) halvtaskig ekonomi (inte mycket till buffert här inte)och alldeles för lite tid för varandra (jobba, plugga, möten, aktiviteter, sa jag jobba?), men vi ÄLSKAR varandra, vi TRIVS ihop, vi är TRYGGA ihop och det här är liksom vårt liv. Det är vår variant.

Jag försöker, och ska försöka att i ännu större utsträckning tänka på det som är viktigast i livet, och det är inte att hela tiden planera och tänka framåt. Det är att leva tillsammans här och nu.

Det finns inget bättre jag kan ge än min totala kärlek.